Hos mig är nu klockan 01.20 den 6 november.

Jag blev avsläppt på Landvetter Flygplats, mellanlandade i Frankfurt för många timmar, och startade min resa mot Manila, jag gjorde en mellanlandning i Guangzhou sedan var jag där.

Jag blev upphämtad utav en del av familjen Villanueva. Det har varit en hel del jobb här, men speciellt förberedelser inför djungeln. Jag bor hos en ung kvinna som heter Gemma, och hon har nog börjat förstå vad jag vill ha, en total Filippinsk upplevelse.

Så här efter 5 dagar i Manila vill jag nog påstå att älskar man denna stad är det då rakt inte för dess skönhet, utan för dess kaotiska och charmiga invånare. Folk med kontrollbehov och ordningssinne göre sig icke besvär.

Mina upplevelser utgår ifrån ett rum där madrassen ligger på golvet, fönstret är konstant öppet, vädret utanför ligger stadigt runt 30 grader varmt, en fläkt som står i mitt rum som jag ioch för sig aldrig använt. Och för den delen har hon inte varmvatten heller, för vem behöver det med en genomsnittsvärme på 29-30 grader varmt, inte jag i alla fall.

Jag har även fått träffa min gamla ungdomshjälte, Robert af Klinteberg, han ni vet som var den första Svensk som ensam korsade den Grönländska inlandsisen. Det visade sig att denne äventyrare bor i Manila.

Men för att återknyta till min huvudmening på detta nyhetsbrev, så är det så att jag har turistat Manila på ett sätt som väldigt få turister faktiskt har gjort, bakpå en motorykel utan hjälm.

Med en äkta Manilabo bakom styret så går det f-n i mig undan när man skall förbi LÅNGA bilköer genom att zick zacka, köra mot rött ljus, köra på fel sida av vägen och tuta med en liten vink åt polisen, som inte verkar bry sig, pga diverse orsaker.

Förmodligen är det så att Ni kommer att höra av mig först på tisdag nästa vecka, då jag är tillbaka ifrån några nätter med djungelöverlevnad så

Väl Mött igen om jag överlever.

Detta ställe verkar vara en blind fläck för Filippinarna, för varje gång jag talade om att jag skulle åka till Palanan, rättade de mig med att tala om att det uttalas Palawan. Jag replikerade då med att säga att jag skall åka till Palanan och inte till Palawan, sen fick jag förklara var Palanan ligger någonstans. Alltså denna lilla by ligger på nordöstkusten på ön Luzon, idag är den lite mer känd därför att supertyfonen ”Mina” skulle gå rakt över denna lilla by, och jag var fast där då.

Mangroverträsk.

Men nu bestämde sig Mina för att förstöra lite mer norr om oss därför fick jag aldrig uppleva en supertyfon på nära håll. Att ta sig till Palanan är inte alltid det lättaste, det går ett enmotorigt flyg ifrån Cauayan en gång om dagen, men bara om vädret tillåter. Man kan tydligen lifta med ett lastfartyg om det skall gå till Palanan, men dessa går ju också endast om sjön tillåter att gå in i hamnen. Tja, sen har vi ju det där med landvägen dit, köper Du en ny vägatlas över Filippinerna idag finns en väg dit ritad, men ja, det är endast ett önsketänkande då det faktiskt inte finns någon väg vare sig till eller ifrån Palanan.

Men det finns en stig och den tar mellan fyra till sex dagar att vandra, men göres endast på sommaren, då denna tid på året skulle göra det till ett ytterst livsfarligt företag, då man korsar en flod många gånger. Denna tid som räknas som regnperiod gör att floden är mellan 15-20 meter bred, med en livsfarligt starka strömmar i floden.

Två Dumagas tillsammans med Johan.

Allt detta sagt nu så anlände jag till en by som inte har varmvatten och inget tryck i vattenledningarna, så när man tvättar sig gör man det med en skopa, som man öser enklast ur en stor tunna som står i badrummet, och inte som jag i början med ett droppande duschhandtag. Elektricitet finns mellan kl.12.00 och kl.00.00, så det innebär 12h med och 12h utan. Jag hade planerat att stanna i 3dagar, men tyfonen Mina såg till att jag stannade nio dagar. Inget flyg alltså. Vädret var så dåligt, det regnade och blåste, det regnade och stormade också regnade det omvartannat, nämnde jag att det regnade också?

Vy över Dibenanan river.

Folket i byn tog emot mig med öppna armar, även om det förmodligen ansåg att jag är den dummaste vita människa de någon gång träffat, nu har de ju i och för sig inte träffat så väldigt många vita, för det är inte många turister som hittar hit, tro mig. Ideligen undrade de vad jag gjorde hos dem, hur kom det sig att jag åkte hit, och nu, och inte på sommaren. Ja vad säger man om det.

Jag fick uppleva så mycket under dessa dagar, båtfärder uppför djungelfloder, vandringar i djungel tillsammans med Dumagas, urinvånarna vid detta område, vandringar som jag själv gjort, vandringar i tropisk regnskog som är under vetenskapligt överinseende och skydd.

Jag måste åka hit någon gång på sommaren och se alla fåglar, alla fjärilar, apor, kanske till och med den Filippinska krokodilen som finns här. De kritvita stränderna med fantastiska korallrev, och med The Pacific Ocean böljande in över stränderna. Ärligt talat detta är ett semesterparadis som ännu inte är upptäckt.

 Väl mött!

Nämnde jag att det regnade?